Hemma igen

Jahopp, så var en baddag avklarad. 🙂 Mårran – som i vanliga fall är en riktig sjögurka – tyckte antagligen att vi åkt till FEL badhus (=inte det vanliga där hon går på Miniplask) så hon var stel som en pinne första timmen. Efter att ha bubblat lite bubbelpool lugnade hon sig lite och kunde tänka sig att simma istället för att leka igel på min axel. Då åkte vi vattenrutchkana – DET gillade hon. :o)

William flärpte runt lite här och var – lite svårt att hålla ordning på honom när han är sådär på gränsen att kunna simma. Han är jättevattenvan och tycker att han kan gå hit och dit själv – men vi är lite hariga eftersom han vägrar simma. Jaja, vi hade kul i alla fall.

I bastun efteråt satt Wille och jag och diskuterade hudceller. *fniss* Han tycker att min skolboksatlas över kroppen är jättekul nämligen, och vad passar bättre att prata om när man sitter i en bastu än hudceller?

När vi ändå var på utflykt fortsatte vi till Vetlanda och McDonalds och efter det Maxi, där de hade infört självscanning. Tjohoo, jag gillar verkligen självscanning. Eller ja – det är verkligen smidigt – fast mindre smidigt med två barn som båda tycker att de kan sköta blippblippandet av varorna. De fick turas om och så kontrollerade vi med jämna mellanrum att de inte blippblippat en massa annat, haha.

På väg hem i bilen fortsatte William med sina funderingar kring kroppen. Följande samtal utspelade sig i baksätet:

W: Vet du, tungan är en av våra största muskler!
H: Nääähääää!
W: Joho, tungan ÄR faktiskt en muskel – en stor muskel! *nickar*
H: Nähäää, min tunga äj ingen muskel – du baja jetas mä mej!
W: Men min tunga är en muskel i alla fall!

Jaaa, vad ska man säga? ^^

Todäjj

Idag ska vi åka till Familjebadet i Sävsjö. Undrans om vi får med oss sjögurkan aka Mårran hem sen…

Matnoja!

Ja, jag har fått en riktig matnoja – och allt är ditt fel Mona! *morrar lite*

Ända sedan jag läste ditt blogginlägg här har jag drömt om tapas från Anna-Gretas!!!

Jag vill haaaaa! *stampar med foten*

När jag tänker efter – jag tycker att jag förtjänar med, sådetså!

Istället får jag stå ut med tråkmackor med tråkpålägg och te… Och två övertrötta barn, fast dem hade jag inte tänkt äta upp. Och givetvis de snablans blå korten som bor överallt just nu…

Strykjärn

Idag har vårt strykjärn fått motion. Svärmor har varit här nämligen och hon ser det som sin plikt att hjälpa till med strykningen eftersom ”vi har det så svårt” nu när jag går i skolan. *himlar lite med ögonen, tacksamt, men i alla fall*

Det lite roliga i det hela är att här stryks ingenting i vanliga fall – särskilt inte just nu när vi renoverar vårt sovrum. Eftersom vi renoverar sovrummet är vi garderobslösa just nu – sängen bor nere i biblioteket… Tja, får väl hoppas att svärfar spenderar all sin vakna tid här så sovrummet blir klart någon gång – innan dess har jag ingenstans att göra av de fina högarna med nystrukna kläder. 😉

William har fått några mysko utslag runt munnen… Så imorgon får vi nog ringa vårdcentralen. Jag vill gärna veta vad det är och hur de ska behandlas. Vattkoppor har han ju redan haft – 2 gånger – så det kan det inte vara i alla fall. Eller nja, får han det en tredje gång får vi åka till syrran i Lux och kräva vaccination. ;D

Huliganbarnen på förra årets julkort:

Min första bil

Eller ja, vår första bil var det – för jag betalade den och Mattias stod som ägare på pappret. :o)

I alla fall – vi flyttade hemifrån till en yttepyttelägenhet i Eksjö där sovrummet var så litet att vi fick dela på en 105-säng. Mattias fick sova innerst, annars puttade jag ned honom på golvet i sömnen… Jodå, jag är jättesnäll när jag sover. 😉
Mattias fick jobb i Ekenässjön = usla möjligheter att pendla med buss. Alltså behövde vi en bil!

Så hittade då Mattias den perfekta bilen – en grönmetallic Volvo 343. Vi slog till och var hejjans nöjda med friheten och att slippa kånka tunga matkassar på cykel genom Eksjö.

Så kom vintern… En morgon när Mattias skulle till jobbet kom han inte in i bilen. Dörren hade frusit fast – båda framdörrarna vid närmare undersökning. Vad göra? Jo bagaget gick att öppna och i hatthyllan i bagaget fanns en borttagbar platta vilket gjorde att det fanns en passage för en ormmänniska typ. DÄR kravlade sig Mattias in. Okej, tänkte vi – så kan det ju gå om man inte smörjer listerna, så det gjorde vi. Kan säga att det hjälpte inte alls. Volvon gillade inte vintern helt enkelt och dörrarna frös igen hela tiden. Bilen kunde vara varm efter att vi kört den en lång sträcka. Slog man av bilen frös dörrarna på 2 sekunder. Mattias blev specialist på att krypa igenom det där lilla hålet i bagaget – mot slutet tror jag inte ens han kände på dörrarna utan tog den vägen på en gång, haha. Jag tror den där bilen hade ett eget liv. *nickar*

Så flyttade vi från lägenheten till huset där vi bor nu. Det var på våren och bildörrarna slutade frysa fast hela tiden. Efter en sommar där Volvon betedde sig lite mer som alla andra bilar kom hösten. Volvon började kinka med startarna på morgonen när Mattias skulle till jobbet. Jag minns inte exakt vad jag gjorde då, men jag gick i alla fall upp senare än maken på morgnarna. När bilskrället började krångla fick jag gå upp och hjälpa till att putta igång den. Det måste vara därför grannarna fortfarande tittar lite konstigt på oss – varje morgon samma sak:
-Mattias går ut för att åka till jobbet
-eventuellt kryper han genom bakluckan för att ta sig in i bilen
-bilen startar inte
-in för att hämta nyvaken Vix
-Vix ramlar ut iförd pyamas och morgonrock (mitt i vintern med dunjacka över det hela) och håret på ända
-Vix springer bakom bilen och puttar den bort till nedförsbacken (vi bor ganska högt) – Mattias puttar vid framdörren och hoppar in i bilen när jag fått lite fart

Åh vad vi älskade den där bilen. 😉

En eftermiddag kom maken och hämtade mig vid bussen. Han hade sin mammas bil. Den morgonen hade vårt bilskrälle inte startat trots putt, så han hade fått knata hem till sina föräldrar och låna ena bilen. Nu skulle vi starta Volvon med startkablar och ett nytt batteri skulle inskaffas nästa dag. Måttet var rågat liksom. Jag fick sitta bakom ratten och vänta på att kablarna skulle bli ditpjuttade så jag kunde starta. Så ser jag att höger blinkers tänds – den lyser med ett fast ljus. Jag drar i blinkersspaken men den var avslagen. Jag går ut ur bilen och frågar maken som tycker att jag nog inte fattade att jag lyckats slå på höger blinkers. Vid nämrare undersökning förstår han inte något han heller. *nöjd*

Jaja, bilen gick igång i alla fall – vi åkte till svärföräldrarna och lämnade tillbaka deras bil. Mattias körde hem och släppte av mig och körde sedan en extrarunda för att ladda batteriet. Jag gick in och ringde mamma för att beklaga mig över bilens beteende. Plötsligt kommer Mattias inrusande och säger att bilen blivit galen. Galen? Jodå, när han kom hem och vred av nyckeln stannade inte motorn!! Bettanspettan hade verkligen ett eget liv! Han hade fått lägga i en växel och slänga upp kopplingen så hon fick motorstopp för att få av motorn. Där ute stod nu bilen och höger blinkerslampa lös tills batteriet var urladdat igen.

Mattias hade en kompis som var bilelektriker – det visade sig att problemet var en kortslutning i kabeln till dragkroken. Det kunde tydligen ge bilen ett eget liv. Kablarna knipsades och ganska snart därefter köpte vi en ny bil. En vit audi 80 med sollucka.

Den bilen var också lite speciell… 😉

Hoppsan…

Har på TVn samtidigt som jag grejar med mina terminologikort. Råkade få på kanal 9 och ett avsnitt av Martha Stewart show och hittade därmed den här bloggen: Skull-A-Day
(Länken börjar på första sidan i hans blogg – för att bläddra klicka på newer post en bit ner till vänster.)

Jag tycker det är lite intressant att glutta lite på alla dödskallar människan gjort – en per dag under ett år. O_O Undrans flundrans hur mycket tid killen lade ner på det där projektet…

Nej – åter till pluggandet.