Utbrytarkatten

Selma är en innekatt. Än så länge i alla fall. Selmas högsta dröm är att få gå ut. Den här veckan upptäckte vi att vi har fått en katt som kan mäta sig med Houdini. Eller nej, jag är helt säker på att han skulle gråta av avundsjuka om han träffade Selma.

Den här veckan har hon lyckats ta sig ut genom en låst kattlucka. Inte en gång, utan två gånger. Till sist kom vi på tricket. Kattluckan finns till för vår andra katt, Figaroo. Han kan gå in, men inte ut. Alltså har Selma tålmodigt lagt sig framför kattluckan i väntan på Figge. När han kommit får att gå in har luckan öppnats utifrån – Selma har klämt sig under, puttat ut Figge och glatt promenerat ut i friheten.

Inatt kom hon på ett nytt trick. Man tar ett fönster som är öppet bara lite lite grann. För smalt för en katt att klämma sig ut igenom. Sedan klämmer man sig ut genom det ändå. Utan att välta ner fönsterlampan så klart – då vaknar ju husse och matte. För givetvis väljer man ett fönster på andra våningen. Annars blir det liksom inte spännande. 😉 Och så skuttar man ner via ett tak och ut i friheten. Trist nog upptäcktes också detta trick av husse som skulle släppa ut Figge. Så vid 4-tiden i morse var vi ute och fångade katt. Sur som ättika är hon nu. Imorgon ringer vi till veterinären. *nickar*

Hon kan hon!

Mamman och Mårran är på väg hem från förskolan. På hemvägen ringer mobiltelefonen.

Mårran: Vem vaj det?
Mamman: Det var pappa.
Mårran: Gubben ellej? ^^ (med värsta jag-vet-bäst-tonen)
Mamman: Eh, ja… Men tror du att han blir så glad när du säger så?
Mårran: Ibland blij han glad och ibland inte.

Så var det med det.

Lokalsinne

Jag vill bara passa på att påpeka att min kära mor har lokalsinne. Lika bra som mitt, nästan. Mitt är bäst. *nickar*

Maken kan bli lite trött på mitt lokalsinne ibland. Eller, jag tror att det är det faktum att det är så perfekt han blir lite trött på. Någon enstaka gång då alltså, oftast är han mest nöjd eftersom han slipper gå vilse när jag är med. 😉

Ett exempel på när han blev lite trött på det var när vi var i London. Wille var väl sisådär 2 år. Vi lämnade honom hos farmor och farfar och for till London. Lyxflyg med RyanAir från Göteborg. Tåg från Stansted in till London. I London hade maken fixat hotell. Och skrivit ut en karta med medföljande vägbeskrivning. Vi råkade hoppa av tunnelbanan en station för tidigt. Resultat: Vi stod någonstans utanför kartan. Hoppsan! Vi kikade på kartan en stund. Vände och vred. ”Vi ska gå ditåt!” sa jag och pekade. Maken suckade, höjde på ögonbrynen och påpekade att vi inte var hemma nu utan i London. En hyfsat stor stad jämfört med Nässjö till exempel. Och att det kanske kunde vara smidigare med en taxi. ”Vi tar taxi sen, om – ja OM mot all förmodan – jag råkar ha fel, vilket jag ju aldrig har” tyckte jag. Så vi gick. Vi köpte lite fish and chips och knatade vidare. Genom lite bostadsområden. Och lite bostadsområden till. Och sååååå helt plötsligt befann vi oss på kartan. Tadaaa!

Det fick till följd att när jag dagen efter föreslog att vi kunde gena igenom Hyde park på väg till Harrods sa maken snällt ja. Hoppsan!

Mäh!

Har känt mig lite smått frusen idag. Nu när jag kom hem förstod jag varför – febertermometern visar på 38,5 (min normaltemp ligger på 36,3 så jag är liiite ynklig). Visar sig att morrdraken (Hannah 2½ år) har 40! Hon såg spindlar i taket, så hon mår inte tipptopp…

Kul jul – där rök 33 ord till (fast enligt de andra var det tydligen 28 ord per dag, 2 prefix och 2 suffix, men ändå).

Första föreläsningen i Anatomi och sjukdomslära var i alla fall intressant, så det ska bli en rolig men illans jobbig vår.

Eftersom jag är sådär lagom pigg idag kommer en gammal goding från 2002.

Kan ju berätta om när sonen var liten då… Jag var med min syster på IKEA för att köpa en Antilop barnstol. Som vanligt på IKEA är ju saker och ting omonterade, så sitsen och benen var för sig. Jag tog en plastsits först och sedan var det dags för benen. Tar tag i förpackningen… Nog för att jag inte är stålmannen men oj vad tung den var!!! Släääpar den till kassan och hade hur svårt som helst att försöka mackla upp den på bandet samtidigt som jag inom mig lite halvhypokondriskt börjar fundera på risken för framfall varpå kassörskan lite snällt säger ”Men du det räcker med en förpackning ben”. ”Jaha???” sa jag – det var ju det jag plockat med mig ju?! Tjejen i kassan hade nu svårt att hålla sig allvarlig, men förklarade ändå snällt att det jag plockat med mig var förpackningen med en hel hög med ”antilopben” så som de kom ifrån lagret, det räckte gott med en betydligt lättare plastförpackning som man skulle plocka ur lådan jag hade. Tur att man kan skratta åt sig själv i det läget – jag (och min syster) skrattade så vi grät – och personalen på IKEA fick nåt att garva åt med för den delen… Kan tänka mig att jag blev återberättad i fikarummet dagen efter. ^^

Mäh, nu ska jag sälla mig till min feberyrande dotter i sängen. Förhoppningsvis har hennes hallucinationspindlar somnat så jag slipper se dem krypa runt.