Och när man (läs jag) tror att planen är vattentät…

…blir det aldrig som jag tänkt mig.

Vid kvällsmaten tittade familjen så konstigt på mig när jag helt plötsligt befallde dem att lägga sig på rygg under bordet. Vad är det för konstigt med en sådan sak, jag bara undrar?

I alla fall blev resultatet inte alls den intressanta diskussion som jag hade förväntat mig. Nej, barnen tyckte det var värsta äventyret. Maken kände sig lite lat och satt lugnt kvar på sin stol. Hmpf, det var säkert han som var skyldig till lapparna under bordet vid hans plats! Åter till barnen. Jodå, de såg lapparna. Reaktionen var ett litet ”Men oj, de där har visst jag satt dit!” från Wille. Sedan hjälptes de självmant åt att plocka bort dem.

Wille hävdar att han inte gjort likadant under skolbänken i skolan. Och att han inte klistrar fast några falukorvsbitar under bordet i matsalen heller. Hoppas, hoppas att det stämmer. Och att jag inte gav honom några idéer om hur man gör sig av med oönskad mat. 🙄 Fast det är klart – oliver fastnar nog inte så bra. Det är typ det han inte gillar.

Annonser

De barnen, de barnen

Idag låg jag en stund på köksgolvet. På golvet mellan kylskåpet/skafferiet och köksbordet med tillhörande stolar. Blodsockerfall. Jag får sådana ibland – sällan, men det händer. Efter att ha varit sjuk tisdag och onsdag hände det liksom lite lättare.

Till saken. När jag legat där en stund och smuttat Coca cola började synförmågan att återkomma och bruset i öronen mildras. Det var då jag upptäckte det! Att jag och huliganbarnen behöver ha ett litet samtal. Ett samtal om var man gör av de där små klistermärkena som finns på frukt.

Ska bli intressant att höra vad de tycker är lämpligt. Kanske lika bra att vi har det samtalet under bordet i liggande position så att jag kan peka lite fint. Kanske också ska ha morfadern med via telefon. Det är han som tillverkat köksbordet. *nickar lömskt*

Fortsättning följer…