Om att vara en förskräcklig människa

I går kom jag hem från jobbet lite senare än vanligt. Jag råkade liksom fastna lite när jag försökte komma ikapp med saker och ting.

I alla fall, på verandan möttes jag av en ilsket jamande Selma (tänk dig en utskällning fast på ”kattska”). Hon följde med in och fortsatte ilsket att beklaga sig. Samtidigt som hon klättrade upp för benet på mig – vilket gjorde mig väldigt tacksam över att jag hade jeans och inte strumpbyxor. Jag förstod tydligt vad hon försökte säga i alla fall – att jag är en usel människa som inte dyker upp därhemma vid standardtiden. 😉

Ungarna däremot hade inte ens märkt att mamman var borta förrän precis innan jag kom hem. Tänk så olika det kan vara.

Annonser