Krigsskador och vårdcentralens telefonsystem

För någon vecka sedan ringde Willes fröken. Wille hade åkt stjärtlapp rakt in i ett staket och blödde från överläppen. Eftersom pappan åkt till Skellefteå var det mamman som hade bilen och därmed också skadejour. Det var bara att packa in sig i bilen och åka för att ta sig en titt på skadan. Såret satt på insidan av läppen, och eftersom det inte var första gången Wille lyckades med detta var jag medveten om att en sådan skada inte sys, men det kändes ändå bäst att ringa till vårdcentralen. Om inte annat för att ha det hela dokumenterat för skolförsäkringens skull omutifallatt.

Sagt och gjort. Min mamma var snäll och hjälpsam och skickade vårdcentralens telefonnummer i ett sms, så jag kunde ringa direkt när jag hämtat det blodiga och arga barnet. Blodig på grund av såret som fortfarande blödde och arg eftersom hans lekplaner för eftermiddagen gick om intet. Petade in grabben i baksätet och satte mig för att ringa.

Saken är den att vårdcentralerna här har ett telefonsystem som heter TeleQ – det innebär att man ringer dit, slår in sitt telefonnummer och efter en stund ringer det upp en sköterska. Mycket smidigt. Om man inte gör som den förvirrade mamman.

Den förvirrade mamman slog numret, blippade in telefonnumret och lade på. Och DÅ insåg jag att jag blippat in makens mobilnummer istället för mitt eget. Den ovetande makens nummer. Han den där som just landat på Arlanda i Stockholm. Vad göra? Tja, det var ju bara att ringa igen, slå in RÄTT nummer och sedan vänta. Och när jag väl blev uppringd inledde jag med att bekänna mina synder. Tjo, vad det är bra att vara förvirrad. 😉

Wille fick för övrigt åka lite hiss, visa upp sin krigsskada för några av mina kollegor, träffa en trevlig läkare på vårdcentralen, äta glass och dricka MER, läsa kalle anka, lyssna på musik i mammans mobil och roa sig kungligt på mammans jobb.

Annonser