Svartån…

Idag har vi varit på promenad. Vi gick över Svartån. Ja, på en bro alltså. Barnen petade i löv och pinnar och sprang från ena sidan av bron till andra för att se hur löven och pinnarna kom flytande. Och som den lille filosof Wille är började han fundera över hur långt löven och pinnarna skulle flyta. Han frågade vart Svartån leder. ”Tranås i alla fall, sen vet jag inte riktigt – fråga pappa” tyckte jag, eftersom pappan bott längs Svartån i sisådär 27 år.

Ääääh, pappa var nog inte skolan den dagen de fick lära sig det!

fick jag till svar från Wille då. Kaxig eller? 😉

Att åka buss…

…med Mårran och Wille är spännande. Igår skulle jag klippa håret. Och som ett litet brev på posten kom huvudvärken. BAM! Turligt nog klipper sig maken och jag hos samma frisör OCH maken hade beställt klipptid till idag. Så vi bytte! Frisören blev lite förvånad när maken stolpade in hos henne igår eftersom han inte ringde och förvanade, men fin i håret blev han.

Tillbaka till ämnet. Mårran, Wille och jag skulle alltså ta bussen in till stora staden idag. Det började med att vi fick försöka springa ifrån Selma på vägen till busshållplatsen. Hon struttade efter högljutt klagandes.

Vänta, vänta, vänta, vänta, vänta, alltid ska man vänta. JA, där kom bussen. Skutt på! Och så var det då dags att betala med värdekortet. ”Hej! En vuxen och ett skolbarn till Nässjö.” sa jag lite käckt och tyckte själv att jag var väldigt tydlig. Det var jag nog inte. Buschauffören knapprade lite och så fick jag hålla kortet framför kortläsaren. BIIIIP! *röd lampa* Nähopp, tyckte busschauffören och knapprade lite till. Nytt försök. Jodå, där drogs 14 kronor för en ungdomsbiljett. Jag blev lite lagom fundersam eftersom jag nog inte tycker att Wille ser ut att vara någonstans mellan 16 och 25 år. 😉 Så pekar chauffören på Wille och frågar ”Och hur gammal är han?” och DÅ blev det lite FÖR förvirrat i mammans hjärna. ”7 år!” säger jag och blir SURT rättad av Wille, ”Men MAMMA! Jag är 8 år faktiskt.” – inte för att det skiljer något i pris så det kan ju i alla fall inte ha verkat som att jag försökte få honom att åka billigare. Sedan följdet ivrigt knapprande och blippande och BIIIIPande med röda lampor som värsta discolamporna. Busskassan öppnades och stängdes ett antal gånger och till sist sa chaffisen matt att det minsann hade fungerat, och det kan jag meddela att det hade det inte! Det lös nämligen vare sig gröna eller röda lampor. Så vi fick glatt gemensamt åka på EN ungdomsbiljett.

Men, men, jag får väl vara stolt över att jag ser ut att vara 10 år yngre än vad jag är… Vi kom dit vi skulle. I tid. Och nyklippt är jag. Modell page. 😀

Det där med djur…

I lördags kom en av Mårrans kompisar och ringde på. Hon ville leka med Mårran så klart och hade med sig en ryggsäck med diverse prylar i. Jag satt på övervåningen och hörde följande konversation:

Mårrans kompis: Vi kan inte gå hem till mig och leka idag för mamma har djur i armen. (fråga mig inte, jag har ingen aning :D)
Mårran: Jaha, haj hon djuj i ajmen. *nickar*
Wille (ganska högt för han satt i ett annat rum): Är det sådana där maskar? *funderar* PORMASKAR?! *triumferande över att han kom ihåg namnet*
Mårrans kompis: Jaaaa… *funderande* Jo, pormaskar är det! *nickar*
Wille: Ja, sådana får man om man äter rå fisk! *modell expertutlåtande i tonen*

Själv hoppas jag innerligt att det inte var trikiner som var problemet utan lite vanliga myrkrypningar. 😉

Seger, eller en helt vanlig fredagkväll

Varje kväll när Mårran ska gå och lägga sig är det samma sak. Tävling om vem som kommer först till sängen. Och Mårran är snabb som vinden. Hon vinner ALLTID! *muttrar* Och skrattar dessutom rått åt den som kommer tvåa.

Så idag råkade hon glömma att tävla. Så helt plötsligt satt jag där. I sängen. Först! Lyckan var total, mamman sträckte upp händerna i en segergest och vrålade

Jaaaaa!

*förvånad och totalt oförstående blick från Mårran*

Jag vaaaaaann! vrålar mamman lyckligt. Sen bölade Mårran förtvivlat i 5 minuter. Men det var det värt, för mamman VANN! 😉

Varning för cyklist

Wille har lärt Mårran att cykla. Det var någon vecka sedan eller så. Det var väldigt kul att höra grabben springa runt och instruera om lutning och så vidare med tanke på att han provsatt sin cykel 1 gång när han var 4 år. Och ramlade 1 gång varpå han bestämt förklarade att han ju faktiskt inte kunde cykla och att det var bättre att gå! Sådetså! Kan man inte på första försöket är det liksom ingen mening…

Nåja, han har betydligt bättre tålamod när han lär ut, och det är ju ett klart plus. Han lyckades också lära fröken Mårr att cykla utan stödhjul. Rakt fram. Idag var han snäll och lärde henne att svänga också, vilket ju underlättar en del. Hon kan i och för sig bara svänga åt ena hållet, men vad gör väl det – hon behöver inte cykla jorden runt för att ta sig hem i alla fall. 😉

Ord och inga visor

Pappan: Lägg dig ner och sov skitunge.
Mårran: Kalla inte mig skitunge!
Pappan: Men du är ju min lilla skitunge.
Mårran till pappan (argt): Ska jag slå dig ellej? *greppar huvudkudden*
Pappan: Men, så ska man väl inte säga?
Mårran: MEN, då får du sluta säga att jag äj en skitunge då! Nu vill jag inte höja att du sägej så till mig igen! *fnys*

Där fick han så han teg! 😉

Hon är inte så kinkig i alla fall…

Idag ropade Mårran från toaletten att hon var färdig. ”Jag kommer strax” svarade jag. Innan det hann bli strax hör jag Mårran sucka ett irriterat ”Men åååååh!” och därefter lät det som hon ställde sig på golvet, följt av ett ”Åååh, nu jamlade Willes gjej!”. Då blev det lite mer fart på mamman kan jag säga. För min inre syn så jag hur hon glidit ner från toaletten och hur fin toalettsitsen blivit av detta. Så lindrigt var det inte.

Nej, det Mårran pratade om var en liten gummiplupp som hör till någon av Willes prylar. När jag kommer in på toaletten står Mårran framför toalettstolen och tittar ner bland bajset. Tilläggas ska väl kanske också att när den damen bajsar handlar det inte om några mindre mängder – det är helt otroligt att så mycket får plats inuti en liiiiten liiiiten 4-åring! 😉 Jag har lite lätt toalettstolsfobi, ja inte att sitta på dem utan att gräva runt nere i dem, så jag blev lite lätt förstenad. ”Ramlade den ner där?” frågar jag. ”*suck* Jaa”, säger Mårran och fortsätter med ”men jag fick upp den.” samtidigt som hon sträcker fram ena handen. GLÄÄÄÄ! Ungen hade heeelt obekymrat kört ner handen i toalettstolen full av både det ena och andra och grävt upp Willes pryl. Mamman dog en smula och önskade i det läget att det skulle vara tillåtet att rengöra barnhänder på samma sätt som man rengör nappar och nappflaskor. Eller ja, nästan. Jag fick också en mycket större förståelse för en klasskompis från en utbildning jag gått – klasskompisen städade med klorin. Naken i och för sig, eftersom det var så trist att ha blekta partier på städkläderna… Istället har vi ägnat fredagskvällen åt att tvätta händer och små blå gummipluppar. Japp, japp!