Och när man (läs jag) tror att planen är vattentät…

…blir det aldrig som jag tänkt mig.

Vid kvällsmaten tittade familjen så konstigt på mig när jag helt plötsligt befallde dem att lägga sig på rygg under bordet. Vad är det för konstigt med en sådan sak, jag bara undrar?

I alla fall blev resultatet inte alls den intressanta diskussion som jag hade förväntat mig. Nej, barnen tyckte det var värsta äventyret. Maken kände sig lite lat och satt lugnt kvar på sin stol. Hmpf, det var säkert han som var skyldig till lapparna under bordet vid hans plats! Åter till barnen. Jodå, de såg lapparna. Reaktionen var ett litet ”Men oj, de där har visst jag satt dit!” från Wille. Sedan hjälptes de självmant åt att plocka bort dem.

Wille hävdar att han inte gjort likadant under skolbänken i skolan. Och att han inte klistrar fast några falukorvsbitar under bordet i matsalen heller. Hoppas, hoppas att det stämmer. Och att jag inte gav honom några idéer om hur man gör sig av med oönskad mat. 🙄 Fast det är klart – oliver fastnar nog inte så bra. Det är typ det han inte gillar.

Annonser

De barnen, de barnen

Idag låg jag en stund på köksgolvet. På golvet mellan kylskåpet/skafferiet och köksbordet med tillhörande stolar. Blodsockerfall. Jag får sådana ibland – sällan, men det händer. Efter att ha varit sjuk tisdag och onsdag hände det liksom lite lättare.

Till saken. När jag legat där en stund och smuttat Coca cola började synförmågan att återkomma och bruset i öronen mildras. Det var då jag upptäckte det! Att jag och huliganbarnen behöver ha ett litet samtal. Ett samtal om var man gör av de där små klistermärkena som finns på frukt.

Ska bli intressant att höra vad de tycker är lämpligt. Kanske lika bra att vi har det samtalet under bordet i liggande position så att jag kan peka lite fint. Kanske också ska ha morfadern med via telefon. Det är han som tillverkat köksbordet. *nickar lömskt*

Fortsättning följer…

Sö prajjz!

Aj gått ö prajjz fråm Madeinsane – tvillingsöstra mi!

Du som får denna award ska:
1. Kopiera awarden på din blogg
2. Länka till personen som gett dig awarden
3. Berätta 7 intressanta fakta om dig själv
4. Välj ut 7 andra bloggar du vill ge awarden till
5. Länka till deras bloggar & kommentera hos dem att de har en Award att hämta

Jag skickar vidare till öööh, ja, den som känner sig manad! Jag är urusel på att leta runt och hitta villiga prisare ju. 😉

Så var det det där med intressanta fakta om mig då…

1. Jag samlar böcker. Köper lika gärna nytt och oläst som böcker jag redan läst. Jag har tjatat mig till ett bibliotek i vårt före detta kök. Ja, vi byggde ett nytt kök alltså, så vi är inte kökslösa. 😉 (Fast det är klart – är jag tvungen att välja mellan biblioteket och köket är valet enkelt) Maken renoverade och pappan snickrade vackra hyllor som jag kan fylla med mina älskade böcker. Givetvis med författarna i bokstavsordning, skönlitteratur för sig – fakta för sig och barnböckerna för sig (och de är i sin tur uppdelade i bilderböcker och kapitelböcker *nickar stolt*).
2. Jag är en sådan där irriterande språkpolis som får utslag av särskrivningar. Om någon nu lyckats missa det. 🙄
3. Jag är väldigt självkritisk. Åt det galet självkritiska hållet. Oftast är jag inte särskilt nöjd alls med mina foton till exempel och brukar tänka att ”jahopp, nu försöker de vara snälla igen” när jag får kommentarer om dem. Min käre make tycker att jag är skvatt galen…
4. Är väldigt bra på att memorera onödiga fakta i stil med att torget i Nässjö ligger lika högt över havet som torget i Östersund (Turistlinjen i Eksjö-94/95). Viktiga saker i stil med vilket datum semesterlapparna till förskola och fritids ska vara inlämnade däremot…
5. Presterar bra under press. Uppenbarligen. I höstas hade jag en hemtenta. En hemtenta där jag inte ens förstod frågorna. Mina klasskamrater jobbade på under de veckor vi hade chansen – jag gjorde HELA hemtentan sista dagen innan inlämning. Frustrerad som 17. Och fick vg.
6. Första gången jag skulle ut och åka båt med maken i skärgården i Västervik fick jag agera hopp-i-land-kalle när vi kom till en trevlig liten ö. Det var första och sista gången jag fick vara hopp-i-land-kalle för övrigt. Vattnet var ganska klart och jag fick sitta i fören och kika hur grunt det verkade. När det var grunt nog skulle jag hoppa i med tamparna (ja ni vet de där snörena som man knyter fast båten med nånstans passande – typ i ett träd eller så) och sen hålla in båten till land tills maken (som då var sambon) kom och förtöjde. Sagt och gjort! Satte mig och kollade. -Jag vet inte riktigt om vi är tillräckligt nära, hojtade jag. -Bottnar du eller inte, hojtade maken (som då var sambon) varpå jag hoppade i – bara för att upptäcka att jag inte bottnade alls. Där hängde jag i fören och sprattlade. -Hjäälp, jag når inte botten! -Släpp båten då, sa maken (som då var sambon – ja ni fattar 😉 ). Och där slog det slint i mitt lilla huvud!!! -Nej det kan jag inte – då driver du iväg! (öööh??) Det låg flera båtar förtöjda i närheten runtomkring, och de hade säkerligen kungligt roligt åt mig som hängde där i värsta Segelsällskapsresan-anda! Under tiden maken stod och argumenterade med mig (som fortfarande vägrade släppa båten) drev vi in mot land – och plötsligt bottnade jag… Nästa gång vi åkte ut med båten fick jag styra istället.
7. Första gången det var dags för val försökte makens far luska i vad jag hade tänkt rösta på. Till saken hör att svärfar är inbiten socialdemokrat och på den tiden väldans politiskt aktiv här i kommunen. Bara för att slippa diskutera mer (jag är rätt så ointresserad av politik om man jämför med svärfar i alla fall) sa jag: ”Jag hade tänkt rösta på kristdemokraterna, för Alf Svensson är himla stilig tycker jag!!” Sen behövde jag inte tänka på att säga mer – för svärfar gastade så duktigt själv om att man inte kan rösta på nån för utseendets skull o.s.v. o.s.v. Efter det har han aldrig mer frågat vad jag röstar på – och inte sin son heller för den delen.

Dagens ”Grattis journalisten!”

Idag läste jag en artikel i Smålandstidningen om en man som blivit stångad av en tjur. I artikeln fick jag helt plötsligt lära mig något nytt om skelett. Att en människa har mer än ett till och med. 😮

Tjuren stångade honom rakt på benen så att skeletten i vänsterbenet slogs av.

Lysande va? Själv trodde jag att man har ETT skelett bestående av sisådär 200 bendelar. Måste vara jobbigt med dubbelt så många. Och trångt.

Så till frågan – klarar jag att bita ihop och gå vidare eller känns det som att hon behöver få veta hur många skelett man får per person…