Föllseda, tra la la la la la

-Hjälp William, tejpen sitter faaast!

Oh, det var en BOK!

Värsta bästa presenten kom från William! Han valde själv ut en sjöjungfru-Barbie. Tyjatt-tyjatt (som Mårran säger istället för Taa-daaa)!

Och så lite tårta. Så klart! Bananzatårta valde fröken Mårr. Det är illans gott! Däremot hade den som tog emot beställningen lite svårt med bokstavering och klarade inte av att stava till HannaH, så maken fick peta dit ett h med jordgubbssylt. Tur man har sylt på flaska. 😉

Snabbtänkt!

Wille kommer in i hallen och får syn på sin far. Ute är det blåsigt och kallt. Wille ser frusen ut. ”Vad gör du?” frågar William. ”Jag städar!” får han till svar.

Åh, låt inte mig störa!

säger William snabbt och vänder ut igen. Hellre kall, frusen och bortblåst än att behöva städa. 😉

Lokalsinne

Jag vill bara passa på att påpeka att min kära mor har lokalsinne. Lika bra som mitt, nästan. Mitt är bäst. *nickar*

Maken kan bli lite trött på mitt lokalsinne ibland. Eller, jag tror att det är det faktum att det är så perfekt han blir lite trött på. Någon enstaka gång då alltså, oftast är han mest nöjd eftersom han slipper gå vilse när jag är med. 😉

Ett exempel på när han blev lite trött på det var när vi var i London. Wille var väl sisådär 2 år. Vi lämnade honom hos farmor och farfar och for till London. Lyxflyg med RyanAir från Göteborg. Tåg från Stansted in till London. I London hade maken fixat hotell. Och skrivit ut en karta med medföljande vägbeskrivning. Vi råkade hoppa av tunnelbanan en station för tidigt. Resultat: Vi stod någonstans utanför kartan. Hoppsan! Vi kikade på kartan en stund. Vände och vred. ”Vi ska gå ditåt!” sa jag och pekade. Maken suckade, höjde på ögonbrynen och påpekade att vi inte var hemma nu utan i London. En hyfsat stor stad jämfört med Nässjö till exempel. Och att det kanske kunde vara smidigare med en taxi. ”Vi tar taxi sen, om – ja OM mot all förmodan – jag råkar ha fel, vilket jag ju aldrig har” tyckte jag. Så vi gick. Vi köpte lite fish and chips och knatade vidare. Genom lite bostadsområden. Och lite bostadsområden till. Och sååååå helt plötsligt befann vi oss på kartan. Tadaaa!

Det fick till följd att när jag dagen efter föreslog att vi kunde gena igenom Hyde park på väg till Harrods sa maken snällt ja. Hoppsan!

Här kommer ”kartorna” mamma!

Sista snöiga halkiga veckan av vintern lät min kära mamma bli att ta cykeln. Hon har cyklat hela vintern, men just den här dagen lät hon bli. Resultatet blev en distal radiusfraktur, eller ”kärringfraktur” om man hellre vill kalla den det. 😉

Nu när hon blivit av med gipset ska hon få göra en bentäthetsmätning. I Nässjö. I hus 04. Hjälper bilderna mamma eller ska jag dit igen och försöka klättra upp i sjukhusets jättehöga skorsten för att få till lite mer överskådliga bilder? Du minns att jag får svindel av att ställa mig på en köksstol va? *håller tummarna för att bilderna duger*

Och när man (läs jag) tror att planen är vattentät…

…blir det aldrig som jag tänkt mig.

Vid kvällsmaten tittade familjen så konstigt på mig när jag helt plötsligt befallde dem att lägga sig på rygg under bordet. Vad är det för konstigt med en sådan sak, jag bara undrar?

I alla fall blev resultatet inte alls den intressanta diskussion som jag hade förväntat mig. Nej, barnen tyckte det var värsta äventyret. Maken kände sig lite lat och satt lugnt kvar på sin stol. Hmpf, det var säkert han som var skyldig till lapparna under bordet vid hans plats! Åter till barnen. Jodå, de såg lapparna. Reaktionen var ett litet ”Men oj, de där har visst jag satt dit!” från Wille. Sedan hjälptes de självmant åt att plocka bort dem.

Wille hävdar att han inte gjort likadant under skolbänken i skolan. Och att han inte klistrar fast några falukorvsbitar under bordet i matsalen heller. Hoppas, hoppas att det stämmer. Och att jag inte gav honom några idéer om hur man gör sig av med oönskad mat. 🙄 Fast det är klart – oliver fastnar nog inte så bra. Det är typ det han inte gillar.

De barnen, de barnen

Idag låg jag en stund på köksgolvet. På golvet mellan kylskåpet/skafferiet och köksbordet med tillhörande stolar. Blodsockerfall. Jag får sådana ibland – sällan, men det händer. Efter att ha varit sjuk tisdag och onsdag hände det liksom lite lättare.

Till saken. När jag legat där en stund och smuttat Coca cola började synförmågan att återkomma och bruset i öronen mildras. Det var då jag upptäckte det! Att jag och huliganbarnen behöver ha ett litet samtal. Ett samtal om var man gör av de där små klistermärkena som finns på frukt.

Ska bli intressant att höra vad de tycker är lämpligt. Kanske lika bra att vi har det samtalet under bordet i liggande position så att jag kan peka lite fint. Kanske också ska ha morfadern med via telefon. Det är han som tillverkat köksbordet. *nickar lömskt*

Fortsättning följer…