Mårrans rapport till pappa:

Dåcktåjn kände på min ben. Och vet du, jag bet inte honom och jag måjjade inte helllej *stolt Mårra*

Och så var det. Mårran hade med sig dockan Karin (eller KaJin som Mårran säger) och läkaren var klurig nog att undersöka Karins ben först. Sedan mutade mamman med lite äpple så fick han klämma och känna på benet. Domen blev nytt återbesök om 2 år. Vad-det-nu-är-som-i-alla-fall-inte-är-farligt hade inte vuxit, och det är ju skönt.

Efter att Mårran var färdigundersökt fick hon leka lite i barnväntrummet. Först fick mamman stränga order att vara tyst, för det satt en gammal gammal farbror och halvsov i en rullstol. Så jag var tvungen att vara tyst så att jag inte väckte honom, sa Mårran. Sen rullades han iväg av en anhörig, och då var jag tvungen att vara tyst eftersom dockan som fanns där sov.

Efter att ha rättat till dockans täcke vänder sig Mårran och – och får syn på läkaren som undersökt henne, varpå hon brister ut i ett:

*irriterat smackande läte* Men, nu kommer han IGEN!

Gissa om jag skrattade så dockan vaknade, läkaren svängde om hörnet så hans reaktion missade jag. Tyvärr.

Annonser

Japp, japp

Idag gäller det. Kommer Mårran tugga på läkaren eller kommer Mårran tugga på läkaren inte?

Följ den spännande upplösningen! 😉