I dag har vi varit på dop. Barnens syssling var det som var dopingoffret.
Det började toppenbra redan utanför kyrkan. Mårran tappade kjolen nämligen. ”OJ!” hörde vi, och när vi tittade ner stod hon och försökte hålla upp kjolen som satt i höjd med fotknölarna. I hastigheten hade visst den där slarviga mamman 🙄 råkat glömma att pjutta ordning på knapparna och resåren i midjan.
Så troppade huliganfamiljen (det är vi det 😉 ) och fastrar, farbröder och kusiner med tillhörande familjer in i den lilla kyrkan. Prästen hälsade välkommen och inledde med att berätta att först blev det klockringning och sedan var det dags att sjunga ”Tryggare kan ingen vara”. Just ja… Sjunga var det. Alla tittade framför sig – näpp, ingen psalmbok där inte. Inte en enda hade lyckats komma ihåg att plocka åt sig en psalmbok på väg in. Inte ens farmor som är mest kyrklig av oss allihop. Hoppsan! Så när klockringningen började tyckte jag det var lika bra att leka kyrkvärd en stund, så jag skuttade diskret runt med psalmböcker till alla. Sedan var det typ jag och mamma som sjöng, men det hör inte hit (eller nåt), haha.
Resten av dopgudtjänsten fortsatte i samma anda – ungar som högljutt surade (fast inte mina, de var mutade med tablettask *nickar* – man är välan klok som en pekbok 😉 ) och själva dopoffret Z som tyckte att det var mer intressant att knata runt i gången. Bäst att säga att grabben fyller 2 i augusti, så det var inget underbarn som lärt sig gå vid 2 månaders ålder eller så. 😉 En efter en droppade ett barn med en tillhörande förälder ut utanför kyrkan. Prästen tog det hela med lugn dock och stakade sig inte ens lite, fast jag kan tänka mig att han var lite hes efteråt eftersom han fick höja rösten ett snäpp till och ett till med jämna mellanrum. Z var inte helt nöjd med att bli nedskvätt med vatten i huvudet, och när det var klart gick han helt sonika ut ur kyrkan.
Fast det var ändå lugnare den här gången jämfört med förra dopet i samma kyrka – då råkade nämligen morfaderns hår fatta eld. Så går det när det är en liten mysig medeltidskyrka med ljusstakar på väggarna. 😉 Den här gången var just den ljusstaken framflyttad en bit – så morfadern klarade sig (dessutom hade han vett att sätta sig närmast mittengången 😉 ).
Jag tror att jag fortfarande ser fram emot släktträffen vi ska ha i augusti…
Förvirrelser 