Det här med kameror…

Eftersom jag var tärna på min systers bröllop och därmed stod där framme tillsammans med brudparet i kyrkan hade jag av naturliga skäl lite svårt att fotografera det hela. Därför var min kamera utlånad under själva vigseln och resultatet blev bland annat det här:

Annonser

Hynden

Vi har fått hund (eller hynd som Mårran säger).

Eller ja, vi har ljudet av en. När Mårran var mindre fick hon bok med ljudknappar – varje uppslag i boken handlar om ett djur och till varje uppslag finns en motsvarande djurknapp. När man trycker på knapparna får man höra hur djuren låter. Pedagogiskt! *nickar*

Det är bara det att boken lever sitt eget liv. Eller rättare sagt, hundknappen då. Lite då och då får boken för sig att vi behöver lite hundskall i huset och då skäller det till ett par gånger. I början var vi nära döden av förskräckelse kan jag säga, men numera känns det nästan lite hemtrevligt.

I dag hälsade hynden maken välkommen hem med ett litet skall.

En klar fördel jämfört med en riktig hund är att vår hund aldrig någonsin behöver rastas och den tuggar aldrig på möblerna.

Efter gårdagens bröllop…

…går jag under namnet marsipantårta 1.

Tärningarna var iförda små käcka klänningar i grönt. Under kvällens gång (eller ja, efter vårt ursnälla tal till brudparet 😀 ) döpte bruden om oss till marsipanerna, typ.

När maken och jag drog oss tillbaka från festen haffade en av gästerna oss utanför slottet. Han ville bara berömma maken (trots att jag stod precis bredvid) för att jag hade skött mig så bra i kyrkan. Jag vet inte riktigt om jag ska börja fundera över vad min lillasyster säger om mig egentligen, eller om det möjligtvis kan vara så att han blandade ihop marsipantårtorna lite… Den andra tärnan sjöng nämligen i kyrkan och hon gjorde det illans bra.

Maken valde i alla fall att hålla med om att jag hade skött mig. *pustar ut*

Dagens bästa

I dag på morgonen hämtade jag och min kära mor Wille och hans kusin som sovit hos min svägerska i natt. Kusinen är drygt 1½ år och bor till vardags i Luxemburg. Hon blandar friskt rotvälska, svenska, franska och lite mer rotvälska när hon talar.

När vi hämtade barnen sa svågern dagens sanning:

Jag har aldrig hört ett barn tala så seriöst och engagerat, och ändå förstår man inte ett enda ord!